Frukt

Jag och nina samlar in koordinater över vi-skogens aktiviteter. (tilsammans med en massa barn som vanligt)
Mannen som vi brukar köpa frukt av vid sin kiosk
I minibussen
Ja, det finns hur mycket, billig, otroligt god frukt som hellst:) Jag kommer sakna annanasen, passionsfrukten, "tree tomato" och avokadon...

Tack för kommentarerna. Jo, det känns ju roligare att ha en dialog och få lite respons:) Lägger in lite fler bilder från sista veckan.

Vi har börjat komma till slutet av projektet och det känns faktiskt väldigt, väldigt bra. De sista två veckorna ska vi ägna åt att skriva så mycket rapport som möjligt och dessutom kartlägga vi-skogens aktiviteter i GIS.

I söndags var jag med Simon och Eddie (en av svenskarna i Kigali och hans rwandiske kompis som gör ett projekt om malaria) och besökte en Twa-by. Twa är ett pygméfolk (inte alls särskilt korta) som förut bodde i regnskogen, men som nu, efterssom de inte får bo i den skog som finns kvar, lever som bönder på kullarna.
Eddie arbetar frivilligt med en amerikansk ngo för att dessa byar ska kunna utvecklas och starta upp projekt som kan ge inkomst. Ett exempel var att de gav alla skor så att de kunde ta sig till marknaden. Det är ju inte tillåtet att gå barfota och har man inte skor får man inte gå till marknaden. Huvudsyftet verkade dock vara att genom diskussion bidra till att folket själva initierar till sin egen utveckling.

Middagen idag: Cassava i ugn, sötpotatismos och en curryröra med bönor, ärtor och matbanan. supergott!

"Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket... "

Sol och bad i Bujumbura! Simon och Jenny på kortet.
Jag och Nina framför Kigali. Tyvärr är det lite disigt, men ni ser: Stor stad!
Hej!

Är tillbaka nu efter en fantastisk helg i Bujumbura (huvudstad i Burundi). Det var nog den finaste helgen hittills:) Det blev marknad, goda middagar och luncher, bad i Tangyanikasjön och ja, semester! Burundi är ganska likt Rwanda, men tyvärr ännu fattigare... Staden var inte lika "städad" som Kigali, men på något sätt kändes den mer levande.

Hmm, kommer nog inte skriva så mycket mer blogg. För det första så är det bara frustrerande att läsa det jag skriver och inse vilken snäv och förenklad bild jag ger av Rwanda och min tid här. För det andra så känns det lite konstigt att skriva till en "allmänhet" ist för till vänner i mail. Inte för att jag tror att några ändra än vänner läser denna blogg, men ni förstår nog att det blir en helt annan känsla..

Tillbaka till Burundi som var likt Rwanda, men fattigare. Det är frustrerande att se så mycket fattigdom... I Kigali exproprieras folk om de inte kan prestera nyrenoverade fina hus och hur lätt är det att renovera fasaden när man inte kan köpa skolunifrom till sin dotter? Eller, nu förenklar jag alldeles för mycket. Visst är folk fattiga men de flesta har mat för dagen och jag skulle verkligen inte kunna skriva något om större eller mindre olycka. Däremot så är det sorgligt hur många som inte har råd med skolavgifter, sjukvård, kläder, skor, resor, information, rent vatten, vatten överhuvudtaget, sanitet mm mm. ... Sånt som vi tar för givet. Och vad kan jag göra??? Inte mycket mer än att handla av dessa personer, men på vilket sätt bidrar jag?? Nej, inte mycket.

Usch vad jag babblar. Men det är mycket som är knasigt här. Man har förbjudit folk att gå barfota, kanske förståeligt, men folk har ju inte råd med skor!! Hur kan de då böta för att de går barfota? Amerika byggde en ambassad här och jag har hörts ryktas att budgeten för det var lika stor som Rwandas budget. Amerikanska ambasssaden ligger som på slutet av en paradgata. Borde inte "slottet" eller Presidentens hus ligga där? Och kan man inte göra något bättre av pengarna?

Fast fortfarande. Intrycken är för många för att det ska kunna sammanfattas. Det får bli bildvisning i Sverige.

Vad gäller mitt liv här så går det framåt:) Har slutat med Lariam efterssom jag alldeles för ofta vaknade upp mitt i natten på jakt efter myror eller andra kryp som jag med säkerhet såg men som såklart inte fanns (en biverkning av lariam). Efter att ha slutat så sover jag faktiskt lugnare, men vem vet vad som påverkar vad när det handlar om hjärna och undermedvetet?

Jag och Nina var ute på en fin dag igår och samlade in koordinater till ett GIS-projekt i MFSet. Vi åkte med en grupp sommarjobbare på Vi-skogen som skulle utvärdera böndernas arbete. Förresten, när jag väl skriver på denna blogg som läses av ...??? men av några iaf så vill jag säga att JA; pengarna går fram!! Kanske inte direkt till träd, men indirekt till träd!!! För tjugo kronor får du mycket mer än ett träd som det står på korten, alltså: ett JA! till pantknappen som ger pengar till kooperation utan gränser och vi-skogen!! (För er som missat det så gör jag MFSet i sammarbete med Vi-skogen).

Var var jag? Jo, vi samlade in GPS-punkter och hoppas på en fin liten karta över vi-skogens aktiviteter runt den kulle där vi tog prover.

Nu ska jag ner och jobba lite.
Hoppas verkligen att ni har det fint och att vi ses snart!!
Kram

Ps. Jag har nog skrivit någonting om att jag fått en fin solbränna. Ni kan stryka det.. Jag har fått fräknar, men solbrännan var damm som satt djupt i huden:) När jag kommer hem är jag som vanligt. Kanske lite brunare på armarna... Men det kanske också är en synvilla.

Vit skalle

hej igen!

Kom paa en händelse som känns värd att berätta (medan de andra duschar).

Igaar var jag inne i stan och köpte bussbiljetter till Bujumbura. Paa minibussen hem satt en man framfor mig som liksom alla män här hade snagg. Jag reagerade verkligen pa hans hud, den saag sjuk ut.. Det tog mig flera sekunder att inse att det konstiga med mannen var att han var vit.

Nu ska jag dricka sorgumöl och lyssna paa trummor.
Kram

Bujumbura

hej igen!

Trodde faktiskt att det skulle bli en helg utan internet, men paa hotellet i Bujunbura finns internet och det är svaart att haalla sig borta:)

Imorse klockan sju avgick bussen fraan Kigali mot Burundi. Forutom mig, Nina och Gordon saa aakte "Kiro" en reaggeartist paa 50-60 aar med! Jättefint att se hans fru (antar jag). En graahaarig äldre kvinna med rasta:) Det var en fin resa. Högtalarna spelade reagge och jag satt längst bak och läste, sov eller tittade paa den afrikanska landsbygden.. Ja, det är svaart att inte bli lite kär i Afrika. Överallt är det saa mycket liv och färger!

Ikväll blir det restaurang och sen fest i huvudstaden. Det verkar vara mer "liv" här mot Kigali och jag hoppas paa en trevlig kväll!

Maangen kram

Kaffe

Hej hej!

Skulle laddat upp lite bilder från när vi var på en "washing station" i närheten av Butare. Men nätet är så långsamt så det blir en bild på Nina och Gordon vid en kaffebuske ist. En washing station är den plats där det plockade kaffet sorteras och torkas. Det var kul att få se hur det går till när kaffebönorna tvättas, kvalitébestäms, torkas och sorteras. Rwanda exporterar mycket kaffe och jag har förstått att det är högkvalitékaffe. Tyvärr har jag inte hittat något gott kaffe än att dricka här... Som i många andra länder exporteras och förfinas råvarorna någon annanstans.. Ja, längtar verkligen efter gott kaffe och choklad:)

Butare var annars en trevlig stad. Mycket mindre och lugnare än Kigali. Vi gick på National museum, handlade lite på marknaden, åt ute och bakade kaka! Sen så såg vi på solnedgången på kajsas balkong. Tyvärr varar solnedgången inte länge utan det blir kolmörkt direkt vid sex halv sju. Som tur är är Rwanda rätt lugnt att vara i så man kan röra sig som man vill även om det är mörkt.

Har åkt en del minibus på sista tiden. På ett sätt känns det väldigt Afrika.. Man går till en hållplats (iaf om man är i Kigali), väntar på att en minibus ska komma (tidtabell är inte att tänka på) och att den ska gå mot det håll man ska. Sen så tränger man sig in i bussen som rymmer 19 personer och klämmer sig ner. Innan man går av sträcker man fram pengar mot "inkastaren" som knackar i taket (signalen till chauffören) och bussen stannar.

I måndags skulle jag och Nina till Josiane för att äta lite middag (trodde vi). Vi försöker ta en minibus till henne men räknade inte med det var rusningstrafik... Minibusresandet kan vara rätt trevligt om man inte är rädd för att sitta nära okända personer. Men i rusningstrafik var det verkligen hemskt.. Så fort det kom en minibus började folk rusa till den och försökte knuffa sig fram så att de kunde komma på. Bussen blir fylld innan den ens stannat.. Jag och Nina kom inte på någon minibus förrän det kom en stor buss (mindre än en vanlig kollektivtrafikbuss, men större än minibus) som alla fick plats på. Väl inne i stan skulle vi försöka oss på ännu en buss, men vi gav upp. Istället stod vi och småpratade med en liten tjej i 8 års åldern vars mamma också gett upp hoppet om att kunna tränga sig på en buss med sina tre småbarn. Plötsligt stannar en minibus, folk rusar som vanligt men av någon bizarr anledning tycker inkastaren att vi, mzungus, ska få gå på och han knuffar bort de andra och låter mig och nina kliva in. Lite bök blev det, men vi kom iaf på bussen.

Så vi kom fram till Josiane och där lagade vi typisk rwandisk middag tillsammans i deras utomhuskök. Köket var nog rätt flott för att vara rwandiskt men spisarna eldades med träkol eller ved och att fritera potatis, koka ris och göra kyckling tog sin tid. Men det blev gott:)

Det blev också något missförstånd för när jag och Nina försökte oss på att gå vid halv tolv så vägrade Josiane ("Hur tror ni at ni skulle komma hem såhär dags?") och vi sov över hos henne.

Idag fyller Nina år så vi har tagit en ledig dag och gått upp på Mt Kigali. Det var väldigt fint att komma upp och se ut över staden! Ikväll blir det pizza och kaka.

Hoppas att ni har det fint!
Många kramar!

Bilder från provtagning

Hej hej!

Nu var det ett tag sen sist, men dagarna rinner. Panta rei.

Vi har tagit alla jordprover nu!! Vi har fått tillgång till arcGIS!! Ja, projektet går faktiskt framåt.
Även livet här går framåt. Vi ska till Butare snart, jag har köpt ett tillstånd för att få se gorillorna i norra rwanda, ugalin som vi äter på morgnarna börjar smaka gott, jag har köpt tyg, har lärt mig tvätta mina kläder för hand och få en brun tröja som från början var vit att bli... gul. Vad mer? Jag kan hälsa på folk (på kinyarwnada) och känner mig inte längre som en utomjording när vi går inne stan.

Nej, det gå inte att skriva om allt. Men livet är rätt fint här med sina toppar och dalar:)

Ha en fin helg!